|
MAMMA GENA BERÄTTAR
för sin son Mauritz:
Pappa, Erik Olof Karlsson var
född i Skarda 1846-08-17, d 1936 i Karlsbäck och mamma
Anna Karolina Gustavsdotter i Långsele 1846-01-10, d 1905-10-19
i Rönnliden. Pappa och mamma hade tjänat dräng
och piga på samma gård i Skarda, som ägdes av
bonden Erik Samuelsson. Då jag var hos morbror Per Gustav
i Långsele, kom Erik Emanuelsson en gång på
besök, och då han fick se mig sa han:
-Är det här Gustav
Pers Annas jänta? Mamma din hon har tjänat hos mig
i fem år. Å Gustav Pers Anna hä var pig hä.
Då pappa och mamma gifte sig, arrenderade de ett bolagshemman
i Långsele som en faktor hade haft förut. De hade
fått ihop ett bra hem genom att de tjänat så
många år, och hade varit skötsamma och sparat
ihop för det gemensamma boet. Där fick de två
barn. Den första flickan dog helt ung. Det andra barnet
föddes den 15 april 1876. Det var flickan Tilda Maria, som
sedemera kom att gifta sig med arrendatorn Jonas Nyberg från
Abborrtjärn, och blev stammor för en stor släkt.
Det såg ljust ut nu för det unga folket i Långsele.
Men vilken lycka varar beständigt. En natt brann gården
ner. De hann nätt och jämt rädda livet. All deras
egendom brann upp. De fick ta lillflickan Tilda i bara nattlinnet
och springa ut. Då folk kom dit såg de inte till
lillflickan, så dom tog för givet att hon brunnit
in. En bekant till mig från Långsele, som var hit
till Karlsbäck och hälsa på mig nu på gamla
dar, - Oll-Jons Klara som hon kallades - berättade att hon
var åtta år då det brann hos Erik Kall,s. Hon
såg att Erik Kall,s Anna bar lilljänta till granngården.
Den lilla åttaåriga
Klara hade varit den enda som sett att Tilda kommit i säkerhet.
När folket strömmade till och inte såg till henne,
tog de för givet att hon brunnit in. De satte inte tro till
vad Klara sade.
Nu var mina föräldrar husvilla, och all deras egendom
uppbrunnen, och ingen försäkring hade de. De brukade
tala om att de bodde hos mormor, i hennes sommarstuga några
månader, medan de var och såg sig för på
olika ställen. Branden skedde på våren då
folket höll på med sommarbaket. Det var brukligt då,
att baka minst ett par dagar för varje familj. / dom baka
upp sommarbrö/ Mina föräldrars gård var
en bolagsgård i vilken det fanns bakugn, och bolaget hade
förbehållit att byborna skulle ha rätt att baka
där. Det var från bakugnen elden hade uppkommit.
Varför de kom att bosätta sig på Rönnliden,
brukade de berätta, var därför att den hösten
kom frosten tidig så kornet var fruset överallt, men
då de kom till Rönnliden stod säden alldeles
grön och ofrusen där. Det var oerhört viktigt
på den tiden att få kornet att mogna, då det
var nästan omöjligt att få något utifrån.
Järnvägen fanns ju inte då, så enda möjligheten
var från Nordmalings hamn. Den tiden hade de nog också
i färskt minne hungeråren kring 1867 så Bottenhavet
nästan inte ville gå upp. Det var nog fler än
mina föräldrar som den tiden bosatte sig på otillgängliga
ställen för att klara sig från frosten.
Bolaget hade väl också
sitt ord med då det gällde deras bostadsort. De hade
nyss köpt hemmanet Rönnliden, som stod full av skog.
Det låg i deras intresse att få dit arbetare.
På Rönnliden hade nog bott flera familjer före
mina föräldrars tid. De hade inte timat något
dödsfall på Rönnliden, så ingen familj
hade bott där hela sin tid. Den som sålde Rönnliden
åt bolaget var Jan Svensson, som sedan bodde på det
så kallade Rävahäktet mitt för Övre
Nyland på andra sidan älven. Denne Jan Svensson hade
under sin tid på Rönnliden byggt en välvd källare
av bullersten som är täckt med jord. Denna källare
ska stå kvar där ännu.
Denna källare var en mycket
värdefull sak. Där brukade mamma ha så god filmjölk
och sötmjölk som hon brukade få så mycket
beröm för av folk som kom på besök. De hade
mycket besök där, särskilt från Örträsk
och Öreströmbor som hade sina hästar och övriga
kreatur på skogen. De hade även slåttermyrar
i närheten. Då de voro på slåttern brukade
de komma och köpa mjölk. Det var mycket folk som kom
och låg över därhemma. En del var ute och sökte
sina hästar eller andra kreatur som kommit bort. De hände
också många gånger att det kom dem som hade
gått vill på skogen. Jag var hemma de två sista
åren innan jag gifte mig, och jag tror inte att det hände
någon natt på dessa somrar att det inte var någon
som låg över därhemma. Jag minns också
att jag var hem och hälsa på under tiden jag var i
Långsele, och då var det alldeles fullt av folk hemma.
De hade sina matsäckar med sig, och golvet fick tjänstgöra
som bäddplats. Det fanns två sängplatser i kammaren.
Den ena hade skogsfaktorn, som öbodde där hela vintern.
Honom skulle de också ha mat åt. Så det var
full rusch på alla områden där på den
tiden.
Då det gällde kläder, skor och frö var de
självförsörjande på Rönnliden. Tre
kor, 4-6 får och 6-7 höns hade de för jämnan.
Ibland sedan pojkarna blev större hände det att de
hade 2 hästar.
Det förekom också
att de hade fölungar som såldes. Mamma brukade ta
reda på särskilda kålrötter på hösten,
som hon kallade för frörötter, och som hon var
särskilt rädd om. Dem förvarade hon över
vintern och satte dem i jorden följande vår. På
hösten fick hon frö från dessa rötter. På
samma sätt gjorde hon med en sort som hon kallade för
koroven. Linfrö och frö från hampa tog hon också
reda på själv. Hon "knöppe linä".
Att kår å spinn å väva i stick strumpen
tog mycken tid. Vad jag särskilt minns är att hon brukade
färga strumpgarnet i olika vackra färgen, blått,
rött och en färg som de kallade för brandgult.
Varifrån hon tog färgerna vet jag inte, men åtminstone
en färg /brandgult/ framställde hon själv. Utav
det vackraste garnet stickades helgdagsstrumpor, vävdes
hängslen och lades strumpband. Man fick arbeta mycket med
någonting som vi kallade för "Tes", som
sedan det var färdigt användes som inslag i väv.
Av denna väv gjordes i huvudsak klänningar. "Tes"
framställdes på så sätt, att gammalt stickylleklipptes
i små fyrkantiga bitar och plockades sönder tråd
för tråd. Sedan lades trådmassan i kokhett vatten
och så tog man en "tvörä" och tvaga
sönder massan tills den blev som ull. Därefter lades
massan upp på bräder och fick torka till, tills den
blev lämpligt fuktig varefter första kardningen vidtog.
Sedan nu första kardningen var färdig fick den torka.
Då den var torr vidtog andra kardningen då riktig
ull blandades in, och det blev ´"tyllen". Nu
blev det att av dessa spinna klänningsgarnet.
En sak som mamma blev känd
för var att hon skulle kunna bota värk. Hon råkade
själv ut för en förfärlig värk så
att hon måste till sjukstugan i Lycksele. Där hade
hon fått en salva som var utmärkt bra, så att
hon själv blev fri från värken. Nu skulle hon
måsta ha den salvan i fortsättningen, men då
hon tala om för läkaren hur långt hon bodde från
läkare och apotek, så hade han givit henne ett recept
på hur hon själv skulle reda till salvan. Han hade
personligen följt henne till älven och visat henne
på olika sorters gräs, örter och rötter
som hon skulle tillreda salvan av. Då vi var på slåttern
i Tristenaforsen brukade vi få plocka en hel del växter
och rötter som hon sedan torkade och kokade för att
ha till hands om hon skulle behöva. Det började så
småningom bli känt att hon kunde tillreda en salva
som var bra mot värk. Som folket inte var mindre värkbrutna
än de nu är, men var bra mycket mer vidskepliga, och
även hade betydligt svårare att komma till läkare,
så blev hon snart anlitad och började bli känd
som en underdoktor. Vi var sex syskon, och vi ville på
grund av folkets vidskepelse att hon skulle sluta upp med att
hjälpa andra med värkmedecinen, men hon brukade säga:
"Det är inte rätt av mig att inte hjälpa
människorna om jag kan." Det dummaste är ju att
ingen av oss barn tog reda på receptet.
Pappa var heller inte så
borta då det gällde att tillverka en hel del saker.
Alla skor som vi behövde gjorde han själv. Likaså
alla byttor, baljor, ämbar och mjölkkärl som behövdes.
Baktråg och mjöltråg inte att förglömmas.
Det var ju före separatorns tid, så all mjölken
skulle silas upp i tråg.
En sak som dom hjälptes
åt att göra var pärtkorgar. Det var en mycket
användbar sak. Vi fick samla ihop renmossa och "stryk
löva" för att få fodret att räcka till
och då kom partkorgarna till användning. Pappa och
mamma fick även tjänstgöra som skollärare.
A B C boken kunde vi läsa då vi var helt små.
Testamentet och psalmboken var också böcker som flitigt
fick användas som läroböcker.
Jag har inte så särskilt många barndomsminnen
från Rönnliden därför att jag fick fara
hemifrån så fort. Men ett minne har jag kvar sedan
prästen och predikant Allard var dit för att driva
bort Rönnlidspöket. Jag tyckte att det var så
underligt att prästen svor. Han stod och talade med mamma
om någonting i samband med spökerierna och då
fällde han ett yttrande om att han tyckte det var bedrövligt
att "Nätt-tjen skulle gå så här uppdagandes".
Det tog jag för en svordom.
Det var så att det var
en getarpojke i granngården som började strejka för
att fara till skogen. Det är ju också ganska naturligt
att det inte är så trevligt för en liten pojke
att vara ensam i skogen hela dagarna. I våra dagar skulle
väl ingen vilja skicka sin lille pojke till skogen som det
då skedde. Men det var en hårdare tid då, så
då det började osa hett för pojken talade han
om att han såg en huvudlös gubbe i skogen. Det behövdes
väl inte så mycket på den tiden för att
sätta fantasier i rörelse, då folk i allmänhet
trodde på vittra, spöken och allsköns otyg. Då
skogsrädslan inte ville ge med sig trots hotelser om stryk,
och sedan äldre personer följt pojken till skogs och
sett att det var på samma ställe som pojken såg
den huvudlöse /någon annan fick inte se honom/ så
måste man kalla dit prästen. Han kom i sällskap
med den i våra trakter så välkände predikanten
Allard. Hur det nu kunde vara med spöket, men efter den
betan har det varit lugnt. Det var från det tillfället
jag har minnet av prästens fruktansvärda svordom.
Men om nu spökerierna
på Rönnliden var slut, så fick de desto större
trovärdighet för folket i övrigt. Och desto längre
man kom från Rönnliden, och ju flera år som
gick, desto förskräckligare hade spökerierna varit.
Jag började till slut, då jag kom på obekanta
ställen, inte våga tala om att jag var från
Rönnliden, bara för spökhistorierna. Den som kände
till avståndet från Bjurholm över Balsjö
och Nordanås till Rönnliden, helst som det till större
delen var gångväg, måste ju begripa att det
"var något särskilt" innan prästen
måste dit. Jag var väl 2 eller högst 4 år
då detta timade och for hemifrån vid ca 8 års
ålder. Jag var bort till jag var 19 år. Då,
när jag hört så mycket om spöket, så
tänkte jag att det skulle vara intressant att få se
det. Så en dag tog jag mig tid och for till stället
där det hade visat sig. Det var med viss bävan jag
gick där och funderade på huru jag skulle kunna tala
med det, då det inte hade något huvud. Då med
ens fick jag upp ögonen för vilket vackert ställe
det var. Det var ungefär en halv km nedanför pojkens
hem. Mitt i högsommaren då allt stod i sin högsta
fägring. Rönnarna, som stod där i stor myckenhet
både större och mindre, stod i blom. Gräset som
växte där nästen meterhögt. Lövet var
fullvuxet och det fanns en oerhörd rikedom på alla
slags blomster. Luften var så där varm och ljuvlig
som den bara är på försommaren. Jag fylldes av
en sådan där ljuvlig känsla som man bara får
förnimma i ungdomens lyckliga dagar, då livet ligger
framför en, och allt är sol och glädje. Det var
någonting av det vackraste som jag sett. Jag gick länge
och väntade att jag skulle så se gubben, men till
slut klarna det för mig vad prästen hade i tankarna
då han fällde det förut citerade yttrandet: På
ett så här vackert ställe kan absolut inte "Nätt-tjen
gå uppdaganes".
Nu när jag är åttio
år och sitter och tänker över det här, förstår
jag så väl hur det låg till med spöket.
Det existerade nog bara i Pelles fantasi, om ens där. Jag
har själv haft 7 pojkar, av vilka alla utom den äldste
varit getarpojkar i flera år. Pelle, så hette pojken,
var den yngste av 4 bröder. Han brukade fara med djuren
åt två olika håll. Det var bara då han
for åt det ena hållet som han brukade komma hem och
vara förskräckt och sjuk. Det var så han var
närmast hemmet. Helt naturligt föresten, för nu
visste han att mamma var ensam hemma, och hon hade väl alltid
något gott åt lillminstingen då han kom hem.
Men då det började upprepas alltför ofta, och
han inte kunde motstå sin längtan att fara hem till
mamma, så började han skylla på att han var
sjuk, för att få en giltig orsak att vara hemma. Nu
är det inte så lätt alla gånger att vara
lillebror och ha tre äldre bröder som retas med en.
Pelle var ingen dum pojke, tvärtom en av de klipskaste och
mest begåvade, så det låg nära till hands
för honom att tänka ut någonting som skulle ta
skruv. Han for i helt unga år till Amerika, så själv
har jag inte träffat honom sedan jag blev äldre, därför
har jag inte kunnat fråga honom om sammanhanget, men jag
har tänkt saken på det här sättet. Getarpojkar
hinner tänka ut många historier.
En god sak åstadkom väl
i alla fall Pelle. De fick präst och predikantbesök
på Rönnliden. Så vitt jag vet har prästen
aldrig förr eller senare varit dit, åtminstone inte
under den tid mina föräldrar bodde där.
JAG FLYTTAR HEMIFRÅN
Det blev inte så länge
för mig att vara hemma. Jag minns inte bestämt hur
gammal jag var men som jag förut nämnt torde det vara
då jag var omkring 8 år som min barndomstid på
Rönnliden tog slut. Pappa och mamma skulle fara till Långsele
för att hälsa på i mammas barndomshem, och jag
skulle få följa med. Det var väldigt intressant
att få fara och se sig omkring lite grann i världen.
Det var att gå de fem fjer--- till Örträsk över
bergbackar, bäckar och spångade myrar. Vägen
är väl densamma än idag. Vad jag särskilt
mins är att jag tyckte det var så vackert efter den
vägen, med rönnar, blommor och löv. Sedan vi kom
mot Örträsk tyckte jag det blev kargare och mindre
trivsamt. Vi stanna och vila något hos Lövgrens på
Lövnäs, och där fick vi låna båt och
rodde efter Örträsksjön. Sedan blev det att gå
till Skarda, där farfar och farmor - som ännu levde
- bodde. Landsvägen fanns inte på den tiden. Vi låg
väl troligen där över natten och så blev
det att gå till Långsele. Det var med stora förväntningar
jag började nalkas byn, som mamma talat så mycket
om. Hennes föräldrar var döda, men morbror Per
Gustav och moster Anna som bodde på mammas föräldragård,
var de som vårt besök gällde.
Mina förväntningar
kom heller inte på skam. Jag minns ännu så väl
hur det var då vi kom dit , omkring år 1886. Vi kom
från Skarda så vi måste ha rott över älven.
I den första gården
vi kom till bodde ett gammalt folk, och husbonden där "Jan
Kristian" rodde oss över. Inte tänkte jag, då
jag nu första gången såg Långsele byn,
att jag skulle komma att vara där hela min barn och ungdomstid,
och att jag nu steg ut i livet. Det kändes så skönt
och tryggt att hålla far och mor i handen. Man behöver
inte oroa sig, inte planera för framtiden. Det är ingenting
av fara eller svårigheter, sånt existerar inte för
ett barnasinne som inte sett eller hört någonting
ont eller orent. Men hur mina föräldrar kände
det den gången, då de för hem utan mig, det
vet jag inte, men med den erfarenhet jag nu har av livet skulle
jag tro att de kände behov av tillgång till den plats
som står omnämnt i Ps 84:4, där de kunde lägga
sina ungar, och att böner för deras lilla flicka steg
upp till honom som omnämnes i 5 mos. 34:27, med de mäktiga
orden: "En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere
råda hans eviga armar".
Min morbror Per Gustavsson,
eller som han i dagligt tal kallades "Per Gustav",
och hans hustru Anna, som gick under benämningen "Mor
Anna" var vid den tiden barnlösa. De hade haft en dotter,
som levde tills hon var omkring 15 år då hon dog
i difteri. Det hade gått en epidemi några år
förut som skördat mycket folk, i vissa gårdar
upp till 5 personer. Morbrors hade fått släppa till
sin enda dotter. Moster brukade tala om att flickan hade sagt,
för att trösta henne, att hon inte skulle sörja
för jag går hem till Gud, och föräldrarna
skulle få ta sig en annan flicka. Hon hade nu gjort en
del försök med några av sina syskonbarn, men
de trivdes inte någon längre tid hos henne, för
hon var väl som en del barnlösa kvinnor lätt bli,
lite viktig och besvärlig, så då de varit någon
tid for de hem till mor och syskon. Morbrors hade, efter den
tidens fodringar, ett mycket bra hem. De hade jämt en fullvuxen
dräng och piga. Deras hem var också i praktiken ett
gästgiveri, för alla resande till och från Lycksele
brukade ta in och övernatta där.
De första intryck som
jag fick då vi kom fram, var att vi blev så hjärtligt
mottagna. Morbror och moster verkade så snälla och
rara. Som jag var blyg och försagd tyckte jag att jag själv
blev väl mycket uppmärksammad, för varenda en
kom och hälsa och skulle tala med mig. Men jag brukade ge
klara och tydliga svar på alla frågor, så jag
tror att jag klarade den första anstormningen ganska bra.
Jag drar den slutsatsen därav att jag mins en jägmästare
som då bodde där, och som var en av de värsta
interjuvarna sade: "Eftersom du är så rödblommig
och duktig flicka så måste du väl få någonting."
Så fick jag av honom en mycket fin penna. Den pennan satte
jag mycket stort värde på, och har burit minnet av,
hur glad jag blev över den presenten, hela mitt liv.
Hur länge mina föräldrar var hos morbrors denna
gång mins jag inte, troligtvis bara något dygn, men
då de for hem hade det blivit överenskommet att jag
skulle stanna i Långsele. Om det varit några förhandlingar
om den saken förut kan jag inte säga. För min
del mötte det inget hinder, för jag tyckte att de hade
det så bra och så fint på allt sätt hos
morbrors, och att allt folk man kom i beröring med var så
snälla. Jag fick sedan höra moster Anna flera gånger
säga att "så fort jag såg Erik Kalls lilljänta
tänkte jag, det är den här jag skall ha som mitt
barn.
Skoltiden blev en mycket rolig
tid. Vår lärarinna "fröken Öman"
var mycket omtyckt av både äldre och yngre. Hon var
syster till den här mycket bekante "Inspektor Öman".
Om jag inte mins fel, var skolan bara sex veckor i varje by.
Bönderna i byn fick hålla lokal för skolan ett
år var, i tur och ordning. En av årets viktigaste
dagar var husförhörsdagen. Då hade vi i veckor
i förväg repeterat katekesen och Biblisk historia så
vi kunde det mesta utantill. Vi fick gå fram en och en
till bordet, och förhördes av kyrkoherde Vesterlund
från Örträsk. Som skolkamrater mins jag en del,
bland andra Valfrid Gustavsson, tre systrar Königson, Amanda
Hedman med flera. De flesta har jag inte träffat sedan jag
for därifrån.
Min huvudsakliga sysselsättning
blev att hjälpa moster i köket. Diska, baka, skura
knivar gafflar och alla kopparkärl så att man hade
rent och fint då resande kom. Det var en viktig sak. Gammelpigan
Klara, som var chef i ladugården, och var mycket arg och
elak, brukade utnyttja varje tillfälle jag var ledig från
köket för att få hjälp i ladugårdsarbetet,
men som tur var så dröjde det aldrig någon längre
tid mellan varje resande som kom, och då skulle jag ovillkorligen
tillbaka till köket. Det reta väl Klara förstår
jag, att moster började sätta mer och mer värde
på mig, efter som jag blev skickligare i hushållsgöromålen.
Det var nära på att jag fick en fiende i Klara. Men
som tur var fick jag en mycket värdefull vän och bundsförvant.
Det var morbror Per Gustavs trotjänare och gammeldräng
"August Jans-n". Han drog heller inte jämt med
Klara. För honom blev det nu en glädje, varje gång
han fick ta mig från henne. Det var många gånger
jag fick följa med honom och skjutsa, då han körde
ved och hö. "du skall inte vara rädd den "gamspjute"
brukade han säga till mig. "Gamspjute" var hans
benämning på Klara.
Jag fortsatte i Långsele
tills jag var omkring 17 år. Morbrors hade sålt sitt
hemman till bolaget några år förut, och reparerat
upp lillstugan, där de sedan bodde. Som arrendator kom Konrad
Norberg från Vargträsk. Han hade tre pojkar, som blev
mina kamrater. Av dem lever nu endast Edvard Norberg, som brukat
hemgården. Honom har jag träffat en gång sedan
jag for från dessa trakter så jag på resa till
Lycksele för att hälsa på mina barn där,
åkte förbi Långsele.
Då nu resandeströmmen,
sedan järnvägen kommit fram till Hällnäs,
började sina, och moster blev äldre, blev det väl
lite att göra för mig där. Jag hade tänkt
få utbilda mig till kokerska, men för att kunna det
behövde jag pengar. Jag tog därför plats i Lomfors,
hos Johan Abramsons, där de betalade 50 kronor om år.
Det var den högsta lön en piga kunde få. De brukade
betala mera än andra därför att de hade så
stort jordbruk, och det räknades så tungsamt hos dem.
Johan Abramsons hustru var min faster. Hon hette också
Anna. De hade ett stort hemman, med många husdjur. Två
drängar och två pigor hade de för jämnan.
De hade två barn medan jag var där. Sedan fick de
två till, av vilka Hilding Abramson bor i Lycksele, och
dottern Gärda Öman i Skarda.
I min lön ingick, förutom 50 kronor kontant, tyg till
en klänning /hemvävd/, 2 par kängor och 2 skålpund
ull. Då jag slutade där, efter 2 års tjänst,
hade jag nog det mesta av kontantlönen i behåll.
"Tre ting äro mig
förunderligt, och det fjärde vet jag icke; Örnens
väg i vädret; Ormens väg på hälleberget;
Skeppens väg mitt i havet; Och en mans väg till ena
piga".
Ordspråksboken 30:18-19.
Karl XII övers.
Varför jag sluta min tjänst
i Lomfors var därför att jag måste hem och hjälpa
till där. Min två år äldre syster Tilda
hade förlovat sig, och ville vara ledig till att arbeta
åt sig själv, för sin utrustning. Hon hade varit
hemma på Rönnliden, och växt upp till en stilig
kvinna, och nu fastnat för Jonas Nyberg i Abborrtjärn,
traktens erkänt starkaste man. Det var en orädd och
duktig kvinna, syster Tilda. En friluftsmänniska av första
ordningen. Van att vara ute i skog och mark. Att stiga upp kl
4 på morgonen och fara till Tristenaforsen och meta frukostfisken,
och sen fara till Örträsk och handla var vara en leksak
för henne. Eller, för att tala om en sak som hände
en gång. Det var en man i Örträsk som kallades
för BraJanne. Han hade sin fästmö i Remmarn. På
vintern var närmaste friarväg över Rönnliden-Kulla-Holmsjö
och Bredträsk. Då han en gång var på väg
till sin utvalda, kom han in hos oss för att vila. Då
föll det Tilda in att hon skulle följa honom och hälsa
på hos våra släktingar i Remmarn. Det var dåligt
före, så BraJanne avrådde från färden,
för han var rädd att hon skulle tröttna, men då
de kom tillbaka måste han erkänna, att vem som klarat
sig bäst av dem, det var Tilda.
För syster Tilda existerade
inte, det som den tiden var så vanligt; tron på vittra,
spöken och all slags otyg.
Det behövdes också
sannerligen då hon kom till Brunsnäs, ty den byn var
få full av sådana varelser att hennes svärmor
-mor Hedda- inte vågade gå till sin egen bagarstuga
mitt på ljusa dagen utan sällskap, för sådana
väsens skull. Men i och med Tilda kom dit, började
de försvinna. Det år (1928) då deras son -Attner-
gifte sig, och byggde sin gård, talade Jonke Nyberg om
en händelse, som tydligen gjort stort intryck på honom.
Det var så att hans gamle far -Kalle Nyberg- hade dött,
och låg som lik inne i farstukammarn. Det var sent på
kvällen, och alldeles mörkt. Bäst det är
blev det ett fasligt väsen i farstukammarn. Den store och
starke Jonke Nyberg, och hans ännu större bror - Oskar
- samt hela den övriga familjen, som vistades i köket,
greps av en väldig förskräckelse. De anade att
gubben där inne i kammaren hade något otalt med dem.
Men, så gamle Jonke Nyberg talade om det här, märkte
man något av tacksamhet, aktning och varm kärlek i
rösten då han sade; "Men Tilda hon var inte rädd.
Hon gick in dit hon". Alltnog, då hon kom in dit så
var där en hund, som hoppat in genom ett trasigt fönster.
Man förstår vilken lättnad och glädje det
var för barnen, att få klart för sig, att deras
gamle och vördade far inte hade "gått igen".
"Om inte Tilda hade gått dit och sett efter, så
inte hade någon av oss vågat gå dit",
var Jonke Nybergs reflektion.
En mans väg till ena piga
vet jag inte, /jag kan inte spåra/ sade gamle vise Agur,
Jakes son, för över 3000 år sedan. De orden torde
vara giltiga än idag. Jag vet inte heller hur Jonke Nyberg
och Tilda fann varandra, men en höst reddes till bröllop
i Kalle Nybergs gård. "Bara vi får kornet i
hässjan, så står bröllopet", sa mor
Hedda när hon blev tillfrågad. Bara Tildas bröllop
är överståndet så ska jag fara tillbaka
till Långsele - tänkte jag.
Långsele det var den
bästa plats jag visste om. Där ville jag vara. Det
kan nog tänkas att någon av de trevliga pojkarna där,
börjat hägra för min inre syn.
SNABBVISIT TILL BRUNSNÄS
Hur som helst, till Brunsnäs
bar det nu iväg för snabbvisit. Där stod nu bröllopet
i sju dagar, som seden var på den tiden. Då det var
färdigt gjorde vi oss i ordning för att fara hem. Pappa
och mamma hade redan gått i säng för att få
vila ut riktigt. Jag var också färdig för att
krypa till kojs.
Men nån vila blev det
inte den natten. I ett hu var jag omringad av all den ungdom
som ännu fanns kvar i byn. - Nu skall vi fara till Karlsbäck,
och se brudfolket där, och du måste följa med
oss - var parollen. Det gavs ingen pardon, och det var bara att
göra sig i ordning. Det var också en intressant upplevelse
att se den storslagna och vackra som den gamla kärrvägen
mellan Abborrtjärn och Karlsbäck går igenom.
Höga backar och djupa dalklyftor, under väldiga berghällar,
och genom mörk, dyster och skrämmande granskog. Men
höstkvällen var så underbart vacker, och så
var det så förunderligt lätta sinnet. Kamraterna
var så trevliga. Och så denna förväntan,
att få se, och bli bekant med Karlsbäcksungdomarna.
Brunsnäs och Karlsbäcksungdomarna
har visst i alla tider varit som en enda familj. Det märktes
också genast vi kom dit, på den hjärtliga mottagning
vi fick. Brudgum och brud var August Jakobsson och hans nyblivna
hustru Ida, /född Forsgren, från Norrfors/. Tiden
gick så fort. Som främling blev jag särskilt
uppvaktad. Det var så fina och trevliga pojkar. Bland annat
lade jag märke till en, som verkade på något
sätt särskilt tilldragande. Han dröjde lite längre
än de andra, innan han kom och hälsa, men hans handtryckning
var så fast och varm, och då jag blickade in i hans
ögon klack det till på ett så förunderligt
sätt därinne i mitt innersta, så jag blev nästan
rädd. - Vad kan det här vara? - När han sedan
på natten erbjöd sig att sätta för hästen
och skjutsa mej hem, blev jag varnad av mina kamrater. - "
Akta dig för att följa med den mannen. Han har en så
farlig häst, så han kommer att köra ihjäl
dig "-. Men jag kände själv att jag måste
bort härifrån, fort, fort. Jag lyckades övertala
en nybliven kamrat - Klara - att följa mej. Vi smet bakom
Jakob Jans bodarna så ingen märkte det. Vi hade mycket
att tala med varandra om den natten, Klara och jag. Klara levde
inte så länge, så vad samtalet rörde sig
om har inte kommit ut.
Det flög två pilar
från Amors båge den kvällen i Karlsbäck,
1898, som träffade prick. Jag hade inte varit hemma så
länge förrän det kom ett brev från mannen
i Karlsbäck, som underrättade mig om att pilen satt
ordentligt fast, och han önskade ha reda på hur jag
ställde mig till hans skottskada. Det hade kommit så
brådstörtat och otänkt för mig alltsammans,
och så var jag ju så ung, bara 20 år, så
jag bad om betänketid. Men en sak hade skett som jag kunde
konstatera, tanken på Långsele bleknade bort för
mig.
Kungliga Svenska Postverket
förmedlade en del brev mellan Örträsk och Karlsbäck
det året. Jag hade även ärende att besöka
min syster ett par gånger, verkliga motivet torde framgå
av ovanstående.
Julhelgen 1899 var jag särskilt inbjuden till Brunsnäs.
Det var många ogifta ungdomar hos Kalle Nyberg, och de
hade bjudit dit några bekanta ungdomar, så de hade
lovat mig en trevlig helg om jag skulle komma dit. Jag hade även
en annan inbjudan, men det visste bara Tilda och Jonk om, och
de skvallrade inte i det här fallet.
Då julkvällen kom var jag i alla fall i Brunsnäs.
Ungdomarna tyckte att jag var ovanligt allvarsam, och undra på
det. Jag gick och väntade och våndades. Tittade ut
genom fönstret, gick ut på bron, väntade och
våndades.
Äntligen skedde något.
Hela det yngre gardet i Brunsnäs kom springande och skrek
allt vad de förmådde; "En Jan Abrams-n från
Karlsbäck kom kören vä rissla, å ha skallerringen
på häst-n, mitt på julkväll-n. Va vill
han e he-na?"
Strax därefter stanna
han till mitt för bron, och Tilda och Jonk gick ut, hälsa
honom välkommen och fråga om han inte ville komma
in och vara hos dem en stund. De skulle sätta in hästen.
-Nej tack .. Har inte tid,
Ska ha främmande i helgen.
-Men du kan väl komma
in och dricka en kopp kaffe?
-Ja tackar om någon vill
hålla i tömmarna medan jag är inne så.
Den saken ordnades lätt.
Det fanns flera villiga ungdomar som stod till tjänst. Jonke
Nyberg och följdes in under livligt samtal. Det syntes att
han var vän i huset.
Då han druckit kaffet och förplägats på
bästa sätt, gjorde han sig i ordning för att fara.
Då tog jag på mig ytterkläderna och följde
med ut. En stor och stark man stod och höll i tömmarna.
Det vackra nordsvenska stoet - som såg mera vild än
tam ut - stod och trampade med fötterna, så snön
sprutade omkring henne, och tuggade betslet så ett vitt
skum droppade i ett från munnen.. Mannen från Karlsbäck
gick fram till risslan, lyfte upp fotsäcken och fårskinnsfällen,
ordnade till älghuden och bjöd mig att taga plats.
Jag gick fram och tog plats i släden och han satte sig bredvid
mig. Tilda och Jonk stoppa omkring oss, och önska oss God
jul och lycklig resa. Tömmarna räcktes honom, och så
bar det iväg.
Fortsättning
överst på sidan
|
Ungdomarna stod och gapade
. Här hade de ordnat för julen och bjudit främmande
för att ha det riktigt trevligt, och så kommer den
här ohängde mannen från Karlsbäck och tar
deras främmande mitt för näsan på dem om
de inte blivit så överrumplade så hade de väl
givit honom stryk .. istället hade de stått och hållit
hästen åt honom, Grämelsen var bitter. Själv
hann jag väl också tänka några flyktiga
tankar; - Jasså, nu sitter jag i samma fordon, och vid
sidan om den man jag blev så varnad för. HUR MÅNDE
DENNA FÄRDEN SLUTA.
En sådan härlig
julskjuts som vi fick göra, på denna min första
resa till mitt blivande hem i Karlsbäck, hör till en
svunnen tid. Nu är backarna utjämnade, krökarna
rätade, hästarna har kommit bort, å finns det
nåt enstaka exemplar kvar så är de av blandras,
tjocka och otympliga. En resa i bil kan aldrig skänka samma
tjusning som denna resa gjorde, efter en häst som aldrig
gick ett enda steg i hela sitt liv, fastän hon levde i över
tjugo år. Och så denna väg, som var ensam i
sitt slag. Först utför Stenbacken och greve-backen
ner i Brunsdal-n, så upp till Jon-Jons gården, vidare
genom den vackra brunnsheja där stortallen stod å
ömse sidor om vägen som en jättestor oövervinnelig
krigshär. Men det tog bara några minuter så
begynte backarna igen. Nu var det den långa raka storbacken,
tvärt avbruten av ett par tiotal meter vågrät
väg över bäcken, varefter det bar uppåt
igen, ibland nästen rätt upp tyckte jag. Det var Krokebacken,
där Rågberget med sina rakt upp stigande berghällar
hota att ramla ned över en. Sen var det bara några
mindre backar omkring Oll-Anners skola varefter man kom på
jämnare mark. Där gick det i det finaste trav över
Oll-Anners åkern, Jan-Jans torpe och Jan Olls hjala. Mellan
Jan Olls hjala och den öppna åkern i byn stod den
stora, mörka och skrämmande granskogen som förut
är nämnt om. Det gick i samma vackra och livliga trav,
tills vi stanna alldeles intill bron på Abram-Jans gården,
mitt blivande HEM.
Togs ej som nyss vid handen
oförmärkt en faders hand /Viktor Rydberg.
Man kan nästan undra om
inte denna, min första resa tillsammans med min blivande
man, var symbolisk för hela mitt liv. Sedan jag satt mig
i samma fordon som han, begynte den verkliga livsfärden,
som tillsammans med honom räckte i ca 38 år, eller
närmare bestämt till den 13 juni 1937 då han
för sista gången slöt sina ögon på
jorden.
Det har inte alla gånger varit en färd på jämn
mark. Mycket har sett mörkt och hotande ut, som skulle falla
över, och fördärva en. Men, när allt kommit
omkring, har det funnits en väg bredvid bergen, och igenom
svårigheterna.
Nog var hästen svår,
men jag har aldrig varit rädd då min man hållit
i tömmarna. Så fort jag satt mig i fordonet, den där
julkvällen och resan begynt, var oron och våndan försvunnen.
Jag kände att nu var jag inte längre ensam, nu var
vi två. Sedan, under färden igenom livet, då
vi kanske hållit på att köra galet, har man
haft en förnimmelse av att en starkare makt gripit in, tagit
tömmarna, och styrt in på rätt väg. Och
under allt har man varit dragen, eller kanske rättare BUREN
PÅ STARKA FADERSARMAR.
JULEN 1899.
I mor Brittas hem - föräldrahemmet - var allt gårdens
folk samlat, för att fira julen tillsammans. Där hade
vi först och främst gamla, 56 åriga mor Brita
/ född 18/3 / själv, tyst och allvarsam, lugn och livserfaren.
Som 20 åring hade hon själv som nygift kommit till
samma gård. Efter 19 år dog mannen - Abraham Johansson
- i difteri. Det var 1883. Det året hade för denna
familj varit ett sorgeår. I februari dog en fyra år
gammal son, i april dog maken och i september samma år
dog farfar i gården, Johan Olofsson. Så stod hon
ensam med de återstående fem barnen, av vilka den
minsta var 3 år.
Det här tänkte jag
inte på då, men då jag nu tänker på
det, så förfaller det inte alls så konstigt
att hon verkade allvarsam och tankfull, då en ny ung kvinna
kom till gården.
Därnäst kom Jonas
August - arkitekten - fin, bildad och världsvan. Han hade
studerat privat hos en kyrkoherde i Trehörningsjö,
och dessutom genomgått Kristinehamns praktiska skola. Som
redaktör och utgivare för en illustrerad veckotidning
i Stockholm hade han också verkat några år.
Så hade vi den enda dottern,
Birgitta Kristina, välklädd. Självmedveten och
inte så lite bortskämd. Hon blev sedermera gift med
Jonas Strandberg i Bjurvattnet. Hennes öde tarvar sitt eget
kapitel.
En som drog uppmärksamheten
till sig var husets lillebror, spjuvern och spelevinken, 20 åringen
Nils Viktor.
Han tyckte nog att jag skulle
passat bättre tillsammans med honom än med hans 15
år äldre bror, som han nästan räknade som
sin far.
Men de som jag mest kom att
lägga märke till, och sätta värde på
var den långe och ståtlige, unge bonden Karl Helmer
och hans unga och genomfina hustru Kristina. Han kom och tog
hand om hästen, och mötte mig med en så varm
hjärtlighet, så jag mins det med glädje än
idag. Han var och förblev min mans bästa vän och
förtrogne hela livet.
Ett mycket kärt minne
är besöket hos nämndemannen Olof Johansson och
hans hustru Babba Stina. De var gårdens närmaste grannar.
Jag var blyg och ville inte gå dit, då vi blev bjudna,
men då sade Babba Stina; " skall du kunna vara här
hela livet, så nog bör du kunna hälsa på
oss nu".
Tre fullväxta flickor
var hemma där, nämligen Amalia, Selma och Jenny. Dessutom
den 10 årig parveln Johan Hjalmar. Han hade kommit till
världen lite efter de andra barnen, då gamla nämndemannen
redan gett upp hoppet om att få en son.
Det syntes att han redan börjat
få ta sig friheter mot gamle far, som nog inte hans äldre
syskon fått. Jag fick ett par år senare ta en dust
med ynglingen. Han tyckte att jag var så liten att han
skulle kunna rå på mig. Då tog jag och bar
honom upp på en stor sten, trots att han gjorde det värsta
motstånd han kunde. Förutmjukelsen var för honom
så stor, att vi nu kunnat leva tillsammans som grannar
ett helt liv, utan vidare intermesson.
De två juldagarna gick fort. Det blev inte att kasta bort
tiden på bjudningar eller nöjen, utan istället
blev det att planera för framtiden. Johan var klar på
sin sak. Han ville gifta sig så fort som möjligt.
Han behövde en fru till gården. Men jag visste också
vad jag ville. Innan jag skulle gifta mig och ta hand om ett
hushåll, så skulle jag ha bättre husmodersutbildning.
Då det skulle ta för lång tid att gå som
frielev på en matservering - som jag hade mest lust till
- så föreslog han att jag skulle söka in som
betalande elev på fröken Hörnfelts Hotell i Örnsköldsvik,
som han kände till och kunde rekommendera. Så blev
också beslutat, och i början av följande år
begynte jag, och genomgick där en verklig intressant och
lärorik kurs. Vad som var särskilt lärorikt var,
att nästan varje helg firades bröllop på hotellet.
Där la jag grunden för min senare uppgift som bröllopskock.
Då jag efter den här omtalade julhelgen i Karlsbäck
kom hem till föräldrarna, omtalade jag vad vi överenskommit
om. Hade det varit svårt för dem en gång förut
all lämna mig, så blev det inte bättre den här
gången. Då blev jag överlämnad åt
nära släktingar, som var goda och pålitliga vänner.
Men i det här fallet kände de inte varken mannen, byn
eller folket i övrigt. Men de tyckte, att -" i sådana
här saker måste du själv få bestämma"
- och -"anbefall du dina planer åt Herren Gud så
hava de framgång".
VI SKREV NU ÅR 1900.
Jag var i full fart i Örnsköldsvik.
Bland eleverna var det en som blev min arbetskamrat hela tiden.
Den som jag dock mest sympatiserade med var kockerskan. Vi hade
ett strålande humör båda två, så
då de andra var trötta och på dåligt humör,
brukade vi skratta och dra historier.
DET VAR KOKERSKANS UPPGIFT
att lära oss bl.a. att plocka och rensa fågel, och
flå och stycka harar. Det var ett arbete som de andra avskydde,
men som jag var hemma på sedan min tid i Lomfors och Långsele.
Vi fick alltjämt vara för oss själva, kokerskan
och jag, så vi hade sådant arbete för oss. Men
det var våra trevligaste stunder. En gång frågade
kokerskan hur det kom sig att jag var så kunnig då
det gällde sådant arbete som ovan nämnda. Då
berättade jag följande:
ATT TILLREDA BENOLJA.
- Jag har ju talat om för
dig att jag varit piga på en stor gård i Lappmarken.
Skall man klara den uppgiften med heder får man inte vara
lat. Vi fick alltjämt börja kl 5 på morgonen,
och aldrig var dagsverken slut före kl 9 på kvällen.
Allt annat gick väl något sånär, men en
sak som jag fick göra har jag blivit så hatisk på,
så det har jag beslutat mig för - om jag en gång
blir min egen - att aldrig befatta mig med sådant. Det
var att SKÅLLA FÅRFÖTTER.
- Nå, hur gick det till?
- Som du vet, har ett får
fyra fötter. Om man nu slaktar åtta eller tio får
blir det en ansenlig massa fötter. Nu var det min uppgift
att skålla dessa. Om man nu fått göra det på
vanlig arbetstid skulle det väl gått an. Men först
sedan det blivit mörkt på kvällen fick man börja
med det. Först var det till att bära in ved och göra
upp eld i bryggstugan, och koka upp vattnet. Då vattnet
var lämpligt hett begynte skållningen. Det värsta
var att få bort tåhättorna av fårklövarna.
Var vattnet lämpligt hett så gick det ganska bra,
men hade man för hett vatten så brändes de fast,
och då kom man i ett fasligt elände. Men det skulle
klaras på en kväll, sedan man först arbetat ut
sig.
- Men vad i all världen
skulle de ha dessa fårben till?
- Jo, det finaste smörjolja
kan framställas av fårbenen, och då är
klövarna särskilt värdefulla.
- Hur får man fram oljan
då?
- Sedan benen är skållade
och tvättade i kallt vatten hängs de upp på lämpliga
käppar, som sticks in mellan senorna och benen och får
torka några månader. När benen är lämpligt
torra huggs de sönder i små bitar och får koka
sakta. Då flyter oljan upp till vattenytan. Men det ska
jag tala om för dig, Liva /kokerskan/ att inte blir den
fårvän, som skall skålla en sådan massa
fårfötter sedan man är uttrött.
DET HÄNDE IBLAND att fröken Hörnfelt fick besök
av sina fruntimmersbekanta. En gång vid ett sådant
tillfälle, då vi var upptagna med att laga till en
fin middag, stack fröken Hörnfelt in huvudet i köket
och sade:
- Nå flickor, har ni
något gott att bjuda på?
Liva, som var upptagen med
sina grytor och stekar, sade till mig.
- Du Gena, som är uppfinningsrik
och kan behärska dig, Ordna till någonting åt
fruarna, men låt det gå fort.
Jag tänkte efter en stund,
- vad kunde vara lämpligt åt de här fina damerna?
Men det gällde att handla snabbt. Jag satte upp en panna
på spisen, hällde dit mjölk, vispade dit mjöl
och smaksatte rätten. Så gick jag in, hälsade
så artigt jag kunde på damerna, dukade fram tallrik,
sked, socker och grädde. Därefter slog jag upp min
fina rätt i en fin soppterrin, ställde fram den och
sade: Var så god!
Därefter gick jag tillbaka
till köket, där vi under stor munterhet fortsatte vårt
arbete, undrande hur min fina rätt skulle uppskattas. Då
damerna var färdiga, kom de i alla fall in i köket
och tackade för, och berömde den goda rätten,
och undrade vad den hette.
- Slottvälling.
Då ville de ha reda på
hur den lagades till, men jag ville inte tala om det för
dem utan sade:
- Vi har så bråttomt
nu, så jag kan inte tala om det, men då jag får
tid så ska fröken Hörnfelt få receptet.
Då jag ville lära
mig allt som kunde förekomma på ett hotell, planerades
arbetet så, att jag hann delta i allting. Jag hade vissa
dagar på resanderummen. Där fick jag en värdefull
praktisk undervisning i att elda kakelugnar, bädda, städa,
borsta skor, se till att det fanns friskt vatten och på
ett riktigt sätt betjäna resanden. Det var mycket arbete,
men för mig var det en trevlig och intressant tid, och synnerlig
lärorik och för en blivande husmoder nyttig.
Påskhelgen det året
var det jag som väntade främmande. Jag hade ordnat
med rum på hotellet, och var vid stationen och mötte.
Hos Kjellins köpte vi ringar. Inom mig sjöng det i
kapp med den allt högre på himlen stigande solen:
VAD SKÖNT DET ÄR ATT VARA TILL, när dagarna går
mot vår.
Fröken Hörnfelt bjöd
på förlovningsmiddag, där hotellets personal,
elever och en del spisgäster var närvarande. Vi blev
hjärtligt gratulerade, utom av de yngre spisgästerna,
som i stället beklagade att;
- Du som är så ung
och glad, skall förstöra din framtid genom att gå
och förlova dig.
Vi hade gått in i ett nytt århundrade, och kanske
även en ny tid. Jag har ett roligt minne från den
tiden. Ett nytt fortskaffningsmedel hade kommit till Örnsköldsvik,
som väckte berättigat uppseende. En gammal man utifrån
bygden, som inte hört talas om fenomenet, skrek allt vad
han orkade:
- Se där kommer en karl
åkande på spinnrockshjul.
Det var den första velociped
jag såg.
DET STUNDAR TILL BRÖLLOP.
Den 9 juli 1900 stod bröllopet Jag hade varit i Karlsbäck
någon tid och hjälpt till med vårbruket och
bröllopsförberedelserna. Våren var sen det året.
Jag kom hit just medan flottningarna pågick. Då Johan
var flottningsförman så kom jag i kontakt, och blev
bekant med bygdens manliga befolkning med detsamma jag kom hit.
Att ordna till ett bröllop den tiden, var ingen liten sak.
Mat och brännvin skulle räcka för 60 - 70 personer
en veckas tid. Bara för kakor, saffransbullar och kringlor
var det vanligt att baka upp 100 kg vetemjöl. Sedan gick
det åt 100 kg rågsikt för rågbullar. Det
var inte vara under själva bröllopsdagarna som maten
och godsakerna skulle räcka, utan även fram till "bjudningen,
bröllopsfrukosten och följdmaten".
Åtminstone ett stort fint djur, kviga eller bättre
ungko måste slaktas, förutom mindre slaktdjur. Då
man begynte baka och ordna till för ett bröllop var
det vanligt att grannkvinnorna kom med smör, grädde
och mjölk som de skänkte till Bröllopet. Kocka
på vårt bröllop var fru Karin Lindkvist, Lindåker.
Bjudningen.
Och när gästabud
skulle hållas sände han ut - - och lät säga:
Kommen, ty nu är allt redo. Luk. 14:17.
Att sända bjudningskort
var inte vanligt den tiden, utan brudfolket gick själv och
bjöd till bröllopet. Då skulle man ha med sig
bullar, kakor och övriga godsaker, samt vin och brännvin.
Då man kom in i en gård där de skulle bjudas,
skulle varenda en i gården, liten som stor, bjudas av det
man hade med sig. Av starksakerna bjöds barnen och kvinnorna
ett glas vin, men männen av det starkare slaget. Jag kan
inte minnas att någon enda var absolutist.
Det var mycket intressanta och roliga dagar då vi var ute
och bjöd till bröllops. Jag fick på det sättet
bli bekant, och se hur och var de olika släktingarna bodde.
Jag minns att vi var till Per Er-s i Häggnäs, Gustav
Sjöströms i Överlögdå.
Gustav Sjöströms
fru Kristina var nämndeman Olof Johanssons äldsta barn,
och Johans ungdomskamrat, Kalle Lundbergs i Mjösjö,
Näslunds på Nässund, och så kom vi sent
på kvällen till Grannäs, där vi övernattade
hos Artur Mårtensson.
I Grannäs var tjocka släkten.
Mor Brittas föräldrar var nämndeman Nils Petter
Jonsson och hans hustru Brita Stina, som nu båda voro döda.
Sonen Jon Nilsson levde, och ägde fädernegården.
Han var sjuklig och dog bara några år därefter.
/ Jon-Nils arven/.
För Johan och hans syskon, samt för Jonas Perssons
hus, var Grannäs som ett andra hem. Det var att komma till
morfars. Det var något synnerligen fint och älskvärt
över Grannässläkten. De som fick leva längst
och blev mest uppskattade var Johanna Mårtensson /Arturs
Johanna/ och Nils Moström /kusin Nils/ och inte att förglömma
Helmer Näslunds i Grönåker /Helmer Näslunds
Evelina/.
Nils Petter Jonssons barn var:
1. Anna gift med Erik Moström,
Söderå.
2. Jon Nilsson gift med Anna
Moström, Grannäs
Jon Nils Anna gifte om sig
1907 med sin 30 år yngre dräng Erik Olof Johansson.
/Erik Jans-n i Grannäs/
3. Brita Kristina gift med
Abram Johansson i Karlsbäck.
4. Sara gift med Jonas Persson
i Karlsbäck.
5. Johanna gift med Artur Mårtensson
i Grannäs.
Erik Moströms barn:
1. Nils Moström gift med
Hulda Åström från Nedre Nyland.
2. Evelina gift med Helmer
Näslund i Grönåker.
3. Kristina gift i Vännäs
4. Oskar
Klart är att det var känt i förväg när
det skulle bli bröllop. Men man kunde ju inte gå med
bjudningen förrän man börjat baka till bröllopet.
Det var som förut nämnts brudfolkets åliggande.
Bröllopsfrukosten
På själva bröllopsdagen skulle gästerna
bjudas på den s.k. bröllopsfrukosten i sina hem. Då
fick tärnorna och marschalkarna gå. Det bjöds
på ungefär detsamma som vid bjudningen. Då kunde
man givetvis inte gå så långt, utan det blev
de som bodde i hembyn och de närmaste byarna. Sedan, dagarna
efter vigseln, då skulle brudfolket gå med frukosten.
Gästerna skulle bjudas på sängen. De nygifta
fick således börja tjäna med detsamma.
Följmaten.
Då man for till ett bröllop tog man alltid med sig
en något så när rymlig korg, ty av det goda
som skulle bjudas på skulle man inte äta upp alltsamman,
utan en god del skulle följa med hem. Först, då
man kom till bröllopet si fick man "Välkommat".
Det utgjordes av bakelser, bröd och godsaker av alla de
slag man lyckats åstadkomma. Sedan, under bröllopsdagarna
då man drack kaffe eller saft skulle man ta av alla sorterna.
På tredje dagen var det vanligt att "lys gåvan".
Det gick så till att någon släkting eller nära
vän, som hade en bra röst och utförande, stod
framför ett väl dukat bord, där det fanns förutom
bröd av alla slag, sprit, vin och punsch, och talade om
vad var och en gav i bröllopsgåva. Då man lagt
ifrån sig gåvan, och den blivit tydligen kungjord,
tog man för sig på det rikt dukade bordet av alla
sorter, bland vilka det förnämsta var den stora saffranskringlan.
Då det nu i regel var rikligt med mat, så hade man
en rätt fullpackad korg med sig hem.
Bröllopsdagen och brudmiddagen.
Dagen började närma sig. Jag hade lust att få
till det så trevligt som möjligt. Men hur få
till det? Jag talade med kocken om mina önskemål och
hon var genast med på det.
- Det är klart att då
du själv kan göra det, och vet hur du vill ha det,
så gör som du vill, sade hon.
Då fick jag också
oväntad hjälp av min blivande svåger, Jonas,
arkitekten, som i hemlighet avlyssnat vårt samtal. Han
hade varit i Kristinehamn och Stockholm i flera år och
visste hur det brukade vara.
- Nog skall vi göra det
så stiligt som möjligt. Jag ska hjälpa dig. Säg
bara till hur du vill ha det.
Vi fick disponera Olof Johanssons
stora gård. Gamla kära Babba Stina, vad hon var snäll
och hjälpsam. Och lika vänlig och tillmötesgående
var Ol-Jans-n. De visste inte hur väl de ville oss. Hur
värdefullt det är att nu, så långt efteråt
få påminna sig detta. Vad det är viktigt att
vi göra vårt bästa mot varandra här i livet.
Det etsar sig fast i sinnet på ett egendomligt sätt,
den vänligheten vi fått röna.
Dagen före arbetade Jonas och jag och ordnade till med bord,
bänkar, dukar och blommor i Olof Johanssons stora sal. Det
gick få fint att få det trevligt i denna stora, ljusa
och trevliga lokal.
Så kom den stora dagen. I god tid började gästerna
komma. Prästen hämtades från Bjurholm. Det var
kyrkoherde Markgren. Han skulle också övervara brudmiddagen.
Samtidigt med prästen kom brudkläderskan, fru Broman.
Brudklänningen, skor och vad som eljest behövdes hade
jag skaffat mig i Örnsköldsvik. Det fanns ingen annan
sommarväg till Bjurholm än över Övre Nyland,
så det är troligt att skjutsen som hämtade prästen
hade måst fara dagen förut för att hinna hit
i tid.
Vi tågade in i Karlsbäcks nya välinredda skolhus,
till tonerna av en bröllopsmarsch spelad av Gustav Hägglund
på hans dragspel, åtföljda av 4 par tärnor
och marschalkar, 2 fullväxta och 2 små. Det var:
Johanns Jonsson och Johan Eriksson Selma Olofsson och Nils Moström
Karolina Eriksson och Jonas Jonsson Anna Jonsson och Hjalmar
Olofsson (10 år).
På "Anders Gustavs" pall, som klätts till
brudpall böjde vi knä, och gav varandra de heliga löftena,
och fick välsignelsen av kyrkoherden. Sedan tågade
vi med Hägglund och kyrkoherden i täten, åtföljda
av tärnorna, marschalkar och alla gästerna till bröllopssalen.
Där var det nu dukat ett stort bord mitt i salen och småbord
runt omkring. Vid ett av borden tog vi plats jämte kyrkoherden,
och så begynte bröllopet.
Hjalmar, 10 åringen, hade under vigseln haft sin uppmärksamhet
riktat på mig. Så fort han fick tillfälle kom
han och sade:
-Men nog var du nervös,
för jag såg hur pärlorna i guldkronan dallra.
Inte var jag nervös, men
så lycklig. Den vackraste dagen i livet är nog bröllopsdagen.
Den dagen är ett ljust minne för livet.
Jag minns inte så väl
detaljerna men jag har bevarat en dikt som fru Hanna Höglund
- barnmorskan som då bodde i Karlsbäck - föredrog:
På bröllopsdagen
den 9 juli 1900,
till Johan Abramsson och
hans brud.
Välsigna Gud, du unga tvenne, Giv lycka honom, lycka henne.
Hvarandra de nu sitt hjärta
gett. Två hjärtan, och blott ändå ett.
Blott ett, hur deras öden hvälva. I alla äga de
sig själva.
I hennes armar, vid hans
bröst. Hon är ett stöd , och han en tröst.
Ty komma dagar, varma ljusa. Då fåglar slå,
och löven susa.
De njuta dubbelt, då
hvar fröjd. Och hon är snäll, och han är
nöjd.
Och komma dagar, mörka kalla. Då stormen gny, och
skurar svalla.
Då dela de var sorgens
lott. Och kärleken gör allting gott.
Då hand i hand de framåt vandra. Förstå
sin värld, förstå varandra.
Och kärleken i huld
gestalt. Går med, går för dem överallt.
Och lofvar troget dem beskydda. Och strör med blommor deras
hydda.
Och inga stormar bland dem,
nej. Blott rosor och förgät-mig-ej.
De sälla två, om allt de mista. Om alla hoppets stjärnor
brista.
Om glädje, lycka, allt
försvann. Hon äger honom, henne han
O låt bli sanning, hvad de hoppats. Låt rosorna slå
ut, som knoppats.
Låt i din hulda myrtelkrans.
Hvartenda blad, ha kvar sin glans.
Välsigna Gud, de unga tvenne. Giv lycka Johan, lycka Jena.
Då bönen går
i återljud. För Johan och hans unga brud.
Några hjärtliga lyckönskningsverser av väninnan
Hanna Höglund
Även ett brev från
fru Höglund har jag haft kvar alla dessa år. Brevet
lyder:
Det var min mening, att
med ett litet handarbete, presentera Eder ett minne, för
den uppmärksamhet jag under Edert bröllop rönt.
Men som min tid är nu knapp, genom min förflyttning,
vill jag med denna lilla gåfva, visa min tacksamhet.
Aktningsfullt
Hanna Höglund
Bröllopsdagarna gick så
fort. Snart var det tid för gästerna att fara hem.
Vi var samlade nedanför gården. Där var bland
andra en ung fin man, som såg så sorgsen och betryckt
ut. Vi gick fram till honom, och min man sade:
- Varför ser du så
sorgsen ut, min käre vän? Är det någonting
som trycker dig?
- Undra på det då
jag ser hur lyckliga ni är, och jag får gå här
ensam. Varför kunde du inte bjuda min fästmö?
- Ja men jag är ju inte
allvetande. Inte visste jag att du har en fästmö. Vem
kan det vara?
- Vet du inte det? Det är
Anna Lindström, lärarinnan från Örträsk.
- Då får jag gratulera
dig min vän. Din dag kommer nog ska du få se.
Mannen var Albert Strandberg
från Grannäs.
Nu gick vi på nytt ut
i livet, vi två förenade till ett. Att han behövde
en hjälp till huset av ovan citerat slag hade redan förut
klargjorts. Själv stod Johan redan inne i en rik livsuppgift.
Nu förestod i första hand hemmansdelningarna, som kom
att omfatta hela byn. Denna första sommar jag var i Karlsbäck
delades tre hemman. Genast efter bröllopet fick jag ta emot
två lantmätare och två gode män. Arbete
har inte saknats, men jag vill instämma i Predikarens ord:
- Bättre är att vara två än en, ty de två
får större vinning av sin möda.
|
